I just figured I was something that you couldn't replace
Jag är en sån person som vill mina vänners bästa, jag vill att dem ska veta hur speciella och älskade dem är av mig. Mina vänner är mitt allt. Deras problem är mina problem. Jag vill att dem kommer till mig när dem mår dåligt och känner sig oälskade.
Men jag är trött. Utmattad.
Jag är trött på att vara den som gång på gång försöker göra planer, jag är trött på att vara den som försöker. Jag är trött på att vara den som folk tar för givet, den som alltid ska finnas där. För vad är det för mening om det bara är en som försöker hålla ihop vänskapen.
Jag har mina dåliga dagar, jag har mina dåliga tankar, jag vill bara att nån ska visa att dem bryr sig, att allt kämpande med planer ska vara värt det för nån. Jag är en som lyssnar och hjälper med folks problem men har riktigt svårt att öppna upp mig, för jag vill inte lägga min smärta på nåns axlar.
Men jag orkar inte längre, jag mår inte bra av detta. Det var länge sen jag mådde såhär dåligt.
Jag vill bara veta om jag är värd något för nån, jag vill väl bara få känna mig älskad.
Låter så töntigt, så uppmärksamhetssökande men jag är bara så trött på att känna mig konstant arg och ledsen hela tiden.
