Jag ber dig att se mig för den jag är
Det blev ännu än sömnlös natt för mig, mina tankar går i 180 efter att jag för första gången sen jag var typ 10 skrev dagbok. Det blev väldigt känslosamt om jag ska vara ärlig eftersom jag har gått runt med alla dessa tankar och inte vetat hur jag ska
få ut dem och eftersom det inte är något som jag kan skriva om här i bloggen. Det är som att riva upp sina gamla sår som man har förträngt under åren. Det är något fint med att skriva i en dagbok, det blir så naket, typ? Om ni förstår hur jag menar?
Man behöver liksom inte anpassa sig för någon annan än sig själv.
